idanticawords

I do not know for sure if these walls are white. I can not tell if the clouds are neither. I wonder sometimes if the air we breathe is blue, since I hear that the sky is blue and heaven is made out of air I think. But I do not know for sure. Maybe it is made out of wishes, carried to the sky by the small clouds we breathe all the time. Maybe that's why we see those small clouds so clearly in the winter, in the cold, when we need those wishes the most. They look at us and tell us not to forget how strong they actually can be. Look at me, I'm heading for heaven! I'm heading for heaven.
Blue, they say that's the colour of a sad mind. I can't agree. Maybe that mind is just to focused on the wishes that fly before them to see the colours in the real world. The real world. I do not know for certain how most people can define that line so harsh, how they can tell someone that the real world is the world outside your head.

My clouds have found company. They dance together, those small clouds, and I do not need to open my eyes to see them. I breathe them. My heart is glowing in the dark, enlightened by you. Every spark in my body depends on that lifegiving bound - to you. I close my eyes, feel your heart pounding in my soul. That is my world. And the only thing I know for sure is this; nothing gets more real than that.

Lugnet före stormen,
hålla andan inte
falla inte
tappa den
Samla partiklar, alla
fragment av särade läppar av
flytande osagda ord
samla
fånga
håll själen i koppel med namnet
Frihet
Samla ytan av drömmar, bind
partiklar, hjärtslag,
oklar dimma
klaraste kristall
Släpp taget, utandning
andas himmel i kontrast mot
kyla
och jag vill svimma vid din sida, räkna molnen med
att släppa andan
anden
låt oss se vad de formar

Och jag känner hur du håller om min hals
och luften pressas genom
Frihet
nu
Renaste någonsin
Bind mig vid dina partiklar och
se,
de lyfter i kyla
och i himmel ser de svimmade
formen av en evighet

Vi är inandning vid himlar

När drömmar störtar
likt flygplan
räknar man på fingrar
passagerarna som ännu inte trasats sönder
Luften försvinner under fötterna
Kristalliseras andetagen eller
kvävs de under böljande yta?
Sköljer vågor över lungor när
de svävande molnen plötsligt
verkar så långt borta
Väntar vågorna ständigt på ditt fall?

Inlindade i världen blir molnen våra hjältar,
krigen hålls mer borta
och de räddar oss
bara de får fylla oss med
en annan typ av luft

För jag har ett slott av cement och diamant,

starkare än något nederlag

jag har en mur bara de tillåtna fåglarna

klarar färden över

Jag har en fjäder i min hand,

ryckt från din skuldra i tysthet

jag tror du vaknade men lät mig

och marken jag går på är

mer än din kompanjon,

den är mina beståndsdelar, dina atomer

Ja, jag har ett slott starkare än

något nederlag

men min diamant och min cement,

mina andetag och mina rytmiskt eller

slumpmässigt slagna slag

de vilar på moln älskade du

det är moln av dina atomer, mina beståndsdelar och

du mitt allt,

låt aldrig himlen stormas bort från

under mina fötter

och jag ska andas juveler till sista sekund

Du mäter mig i centimeter

men är det mig du mäter då?

Mät mig i drömmar,

når du att se mig då,

kan du snudda vid min själs speglar om

du mätte mig i drömmar?

Du förbannade regnet när

du slant mot de hala stenarna

men inte är det väl himlarnas fel

eller tyckte kanske ditt hjärta det,

som egentligen nog kände som att

de tagit allt ifrån dig,

skulle du blänga på en stjärna för ditt skrubbsår?

Packa din väska full med tegelsten

skriv ned allt hemskt du skådat, känt,

förlorat tårar och blodsdroppar över

Se, det är så vi ska bygga tryggheten,

av det mest stabila material

och se, det är det hemska vi ska bränna

virvlande rök mot himlarna och

mät mig i drömmar

Det är
timmar som de här
när beröring,
ord, andetag och
dina ögons strålar mot mina
i saknad efter att få levas ut
upplöses till små,
små kristaller
smälter
blir till droppar, en dimma
omger mig
fullkomligt och totalt
och jag ser inte klart
när du inte är här

och det är detta som
egentligen står
mellan varje stavelse
när jag säger att
jag saknar dig

Solnedgång,
gryning
uppgång och fall
När allt stod på
sin absoluta spets
Spjutskarpt,
just minuten när vägen var
precis så rak att du nådde in
med de där fel orden
med de där rätta
När plattorna skrapat emot varandra
tillräckligt för att blotta sårbarheten
Jag tyckte att den borde bländat dig,
den sken ju på något sätt
alltid igenom i orden mellan oss
Med förvirringen mellan spjutets tider
Dag, natt
Tiden Emellan
Slät, trasig,
kaotisk, tyst
I minnet verkar de
nästan som en symfoni
Kom sjung mitt i mitt
crescendo
För visst var det så
Jag var tvungen att se
Helvetet i vitögat länge,
länge
för att skymta de vitaste moln därbakom
Och vet du vad jag tror?
Eldarnas rök
renade nog mina lungor ändå 
eller gjorde dem i alla fall
redo för strid

Och det är vår tur nu
det står skrivet genom alla himlar
Vi segrar

Hur smakar en lögn på läppar,

pulserande under slagets kraft

hur vidrörs paralyserad tunga,

krackelerar förblindad näthinna?

Är den uthärdlig alls?

Är den av destruktiv karaktär,

smeker den våldsamt huden av fingertoppar,

ser den till att radera alla spår innan

konsekvenserna ens hinner andas en rivande vindpust av

dig?

Och när eldarna brusar utan nåd,

förgör allt i sin väg i den mest desperata akt av hämnd,

omvänt försvar av alla känslor som var de första och mest

brutalt mördade offer,

kan du säga mig då

hur smakar lögnen mot dina dunkande läppar

just innan allt sprängs av blodets frigörelse

Säg mig,

vad smakar du då?

 

Nu är det såhär att jag försöker bli lite mer seriös med förslagen om att kanske faktiskt få mina verk på pränt, göra en bok av dem alltså. Jag har därför funderat lite över hur jag egentligen skriver, mina ämnen och så vidare, och så vidare, och kommit fram till att många av dem har lite samma mönster. Sååå därför tänkte jag be om lite hjälp. Jag brukar kunna skapa dikter av bara ett ord, så om man inte har något bättre att kommentera så skriv gärna bara ett ord, som då gärna är något jag inte berört tidigare. Annars, kom gärna med förslag på någon känsla, något ämne eller annat som jag ska gestalta på mitt sätt, ge mig lite friska vindar med andra ord :)
Stort tack på förhand

// Idantica

Vinden rör sig inte fortare för att jag springer

kylan blir inte varmare för att eldslågor slickar frost från min mark

perspektiv vännen,

de kallar det perspektiv

Men säg då till mina andetag att

luften inte rör sig,

det är insidan som förvränger världen,

mottagaren gör brevet

oigenkännligt

det är dina lungor som bär deras knivar

de gapande, blödande skadorna finns inte för världen och

luften står stilla

osynlig, det kallas osynlig

Såren blir inte mindre djupa för att de rengörs med sprit

verklighet svider

men världen blir mindre hård om du

slår på mig med ditt hjärta igen

slå hårt

hjärtslag, det kallas hjärtslag

slå mig mot asfalt

och det ska kännas som moln

Perspektiv,

de kallar det perspektiv

 

Och mitt ljus fladdrar för mina läppar

för de andas dig,

de andas dig

men stjärnor är inte närmre för att det är mörkt

 

Och varenda liten nerv i min kropp skriker

det här kan inte vara slutet,

det gör för ont, är för mörkt,

historien får inte ta slut mitt i natten

mina fingertoppar ber,

ber genom frost

möt mig inatt

för du vet ju att

utan dig får berättelsen aldrig mer

se gryningsljus

genom frost,

vänd denna skuggans dal

pränta ännu en bokstav i

bläck mot mina blad

möt mina trasade nerver

och koppla mig till liv igen

för

historien får inte sluta än

men mina ord tonas ut,

famlar desperat men åstadkommer endast

gråskaledis

så ge mig dina stavelser igen

koppla mig till

liv

genom frost,

genom frost

låt inte natten bli

vår sista dag

Du vet,

kronan var bara papper

och slottet var en kreation i

blekaste, vitaste rök

Valsen var kölden mot din hud som

fick blå vener att röra sig i ett

samstämmigt kaos

och elden var en flamma, prinsessan

Fortet och dess soldater var

en palett av tystat raseri med

misär som bakgrundsmusik

Penseln i din hand var dock

precis det den var,

en skapare utan ens

närheten av like

Luften darrade till i din närvaro,

som skimrade lite extra

kanske var det synvilla men

prinsen såg det i vilket fall

och trots att slottet aldrig var

helt på riktigt

kan ditt skimmer aldrig någonsin

slitas bort från denna värld

 

Och jag tror luften darrar än

Eller så är det bara mina andetag

Någonstans ler en flicka, för solen går visst upp denna morgon. Hon vet inte än att hon står ensam kvar, att natten varit blodtörstig, hämndlysten, att hon står ensam kvar nu. Dammet virvlar och solens strålar värmer hennes slutna ögon. Hon är lycklig nu, nu när mörkret ännu är i skuggor som inte hunnit ikapp gryningen och horisonten. Nu när hennes bomullsvän med sidenögon håller hennes hand till soluppgång. Än är himlen klar.

Vid kravallstaketet här intill skriker en kvinna, vill dränka dem i sina inälvor, spotta all svärta över dem. De som är målet för hennes fabricerade hat. Jag låtsas som att jag inte vet att hon aldrig lyckas. Att skuggorna alltid känns lika påträngande varje kväll. Att hon aldrig kan skrika ut det som klibbat fast så på insidan. Men jag låtsas och hon ler i triumf när vi ramlar nedför gator, i en lite för suddig värld, i den bedövade världen. Där ler hon för där är horisonten tillräckligt diffus, så avlägsen och hon kan nästan fly.

I min famn finner jag dig, med ditt hår kittlandes mot min haka, med din kropp skakandes av… ja, var det ensamheten? Var det all avsaknad av värme som givit dig köldskador, eller var det kanske den där natten? Minnen som sliter, rycker, skakar om dig så att du alltid får kämpa för att stå rakt. Så rakt att du blivit hårdare än du någonsin velat. Du sjunker ihop i min famn och jag ser hur solen sakta stiger genom ett otvättat fönster. Dammet virvlar och du ser på mig, säger att jag ser ut att ha ögon som av siden. Jag stryker dig över pannan, ler mot denna lilla flicka. Jag lovar, vi ska lyckas skrämma alla mörka moln. Din himmel ska få bli klar igen. En del av dig vill protestera hårt, förneka din svaga insida, att jag skulle kunna se dig, men istället lutar du dig mot mig igen och strålarna tycks på något sätt vänligare denna morgon av tusen.

Denna morgon av tusen och du viskar, så tyst att jag nästan inte hör, jag tror att det är vår tur nu.

Kalla nätter,
vassa blad 
Ett eko av
dig
rör min hud
Illusioner
och natten är kall
bland asfalt,
reflektioner i glas
All världens färger
men det är bara
elektricitet

Lila hud,
håll all världens färger
men det är bara
vinden som river,
placerar tårar mot hud
när fallet är
som längst

Jag tror det är nu du ska säga
att himlen inte skulle
falla ned och
splittras i miljoner bitar
jag tror det är nu jag måste
övertygas om att snökristaller
inte kommer bytas ut
mot stjärnor

Simple words,
feelings larger than life
Bleeding letters and
crying ink
Why are my breaths not
by your side tonight,
where are your heartbeats and 
why is my heart screaming in
dispear, so lost without you here

I know why the first snow fell today
Crystal breaths and cold cold air

I won't see you tonight
and you may break into
more than a million pieces
in places where my ribs are far away
My arms stay wide open
but the spaces in between is
stealing all the warmth

You will break tonight
and all I can do is
fold our letters into hearts
to somehow try to
keep you alive

And I will blow them away in the storm
and pray that they'll reach you in time

Tänk om
tårar inte är så lätt
definierat som droppar
vid kind, vid själskammare
längs med hals

Tänk om det är
splittret på marken som
är mina tårar just den sekund
mina fötter vidrör världen
efter vandring igen

Tänk om min vandring är
tårens väg,
längs med hals
Din hals
Saknad
Tänk om hela luften är
mina tårar inatt

Och jag tror att
himlen håller med
att havet nynnar en
sömntyngd visa
det låter sig inte röras inatt
för tårarna upptar mina
revben
mitt hjärta
stjärnan du pekade på
sången, du vet
den där färgen
den känslan
det ljuset
det andetaget
och nästa
och nästa

Tänk om

Och hör mig när jag viskar
till dig inatt
för det är
större än du tror

När strider svalnar,

när fåglar åter är bleka, vita

skira av frid

är jag då ljus nog för din värld?

Är min befläckade snö

tillräckligt tyngd för att belönas med

din befrielse,

att få falla från din sky,

virvla utmattat i dina vindar och

smekande landa vid din mark,

vid paradis

är jag vacker bortom kaos,

är jag varm bortom is?

Är jag ljus bortom svarta hål,

är min hand värd nålen när du har

överflöd av tråd?

Vill din hand stanna vid,

lugna min bultande bröstkorg då när

du inte längre flyr?

När dina hjärtslag inte dansar mörker i takt

är jag då ännu det du såg,

det du tog till ditt hjärtas ömma boning

då när världen stod utanför

är jag

kvar där bortom kaos?