Sorgekvoten
Du skulle nog vara
den oslagbara
Den som genom allt
stod fast
fastän din värld nog
skakades mer än andras
Jag såg ju hur det
rasade
Samlade du sorger för en hel armé?
Går de en tickande marsch
där innanför?
Kände du det någonsin som jag,
eller var du sedan länge
bedövad,
berövad,
bedrövad?
Fanns känslan av förlust
eller sticker det bara till lite ytterst i andetagen,
de du tar extra djupt när du tänker på allt?
Finner mina revor tvillingar i dig
om det skulle få leta?
Vi stod ju genom samma sår
fick samma blod över våra händer
Dina färger var mina
Och du,
Och du,
om jag viskade till dig nu,
tunt och skört,
ömtåligt och sprucket,
om jag undrade ut i natten
under mina hårt stängda ögonlock,
skulle du svara att du finns där ännu?
Vi var ju lika rädda
för allt
för mörkret
vi stod ju i samma
evigt långa natt
Står du vid mig om jag ropar?
Jag vet inte,
vågar inte,
kan inte fråga och
stygnen kommer aldrig riktigt att nå in till dig
för jag vågar inte beröra.
Det är för farligt och
jag vet inte ens om det längre finns alls.
Kanske är allt bara mardrömmar som
lades till sömn i mina ärr när de skulle dö.
Ändå når de där tonerna så djupt,
Ändå når de där tonerna så djupt,
melodierna och dofterna
det som minner om allt,
djupare än jag själv vågar röra mig
och vet du?
Just nu sticker det ytterst i mina andetag.
