idanticawords

Det hade känts som att solen bländat honom så skarpt att den trängt in genom huvudet på honom.  Han stod som frusen fast och inte en enda tanke om att springa därifrån störde hans tankar. Hans ögon tårades av ljuset.  Vakna, det var dags att vakna.

Sömniga eftermiddagar, en seg start mot kvällar fyllda av en skoningslös virvelvind mot dunket i hans huvud, nätter omlindade av adrenalin, ett inferno av alkohol, ny säng, flykten därifrån, in i sömnen, drömmarna, sällskap av sega, sömniga, förbannade eftermiddagar. Han visste inte hur länge sedan det var han såg en riktig morgon. Att han kunde strida mot sömnen i sina förvirrade marscher hem medan solens första strålar nådde marken hans fötter vandrade mot var inte riktigt att se ljuset resa sig. Morgonkaffe klockan tre, låta röken vandra in och ut ur lungorna till det. En skymt av glöd men eldarna blossade någon annanstans, i hjärtan på de som såg honom lika lite som han såg dem.

 

Han såg bra ut, något av en nedgången rockstjärna, och det var väl det han levde på. Och pengarna från arv av en människa han inte ens mindes namnet på. Fantastiskt kunde tyckas, på håll. Men det faktum att han kunde sluta bry sig hade också blivit hans förbannelse. Behöver man inte bry sig är det så lätt att just inte göra det till slut. Det började med jobben, han klarade sig utan så varför ens försöka få ett? Dagarna spenderades istället på att umgås med vänner, vilket varit underbart, nästan så att livet såg riktigt ljust ut. Han hade ömt kunnat ta hennes hand, fått hålla den för ett tag, innan den rycktes bort. Innan den rycktes bort och tog med sig en del av honom varje gång. Han hade fått känna sina läppar möta hennes för en liten stund, men fyrverkerierna fanns bara på en sida om mötet. Varje gång. Det förändrades aldrig och hans ömma, mjuka blev till något hårt och ogripbart samma dag som hon försvann. Behöver man inte bry sig är det så lätt att sluta göra det till slut, och han släppte sig själv.

 

Natten som förflutit i en djup dimma hade varit som vilken som helst annan, lika tom, lika full av dåliga beslut som alltid. Han hade förfört en tjej med rödsprängda ögon och hon ville av någon anledning vara nära, närmare denna känslolösa, hårda varelse. Den hårda varelsen kunde dock inte tänka på något annat än att tjejens hår luktade som hennes, och han hade velat springa därifrån, gömma sig och sörja, men istället tog han henne hårdhänt och hatade allt. Gömde sig djupare i bedövningen.

 

Han hade lagt sig i ett dike på väg hem den natten. Kylan och stelheten han kände över hela kroppen påminde honom om detta innan han riktigt vaknat. Illamåendet sköljde över honom och han började känna hur hans kläder var blöta av morgondagg. Han öppnade ögonen och såg till sin förvåning att allting badade i ett mjukt orange ljus. Solen höll på att gå upp och han kände hur någon ruskade lite i hans axel. ”Hur är det med dig?” rösten lät nästan lite orolig och han såg upp för att ta reda på varifrån den kom. Han möttes av ett kvinnligt ansikte, det som skulle komma att bli det vackraste han sett. Mörkbruna lockar svallade över hennes axlar där hon stod hukad över honom. ”Hur är det med dig?” frågade hon återigen. Han försökte stödja sig mot marken men hans armar svek honom, hon fångade upp honom och han reste sig med stöd av hennes armar istället för sina egna. ”Vill du verkligen veta?” frågade han och vågade knappt se henne i ögonen, ifall hon skulle försvinna. ”Det är väl klart” svarade hon, log försiktigt och lutade på huvudet för att söka hans blyga blick. Han slutade stödja sig mot henne bara för att kunna stå rakt och släppte istället sig själv rakt in att omfamna henne. Han hade nog aldrig känt en varmare känsla än den när hennes armar omfamnade honom tillbaka. Hon släppte inte taget. Just då visste han inte om han förstod vad som hände, men vad han visste var att när han då långsamt öppnade ögonen så strålade solens sken så ljust emot honom att han inte kunde göra annat än att vakna. Och han kände för första gången på så länge hur livet sakta sipprade in i hans ådror igen.

Mina pustar av en slags rök utan eld blev till

ett evangelie, en varning eller dröm om den mytomspunna

frälsningen

ondskan ska ge vika och visst gjorde den det

vårt soundtracks travande ömsom trevande ord flög ljudlöst under våra stegs hyschande

låt dem inte veta hur det slutar, om det slutar, aldrig slut, tyst mot evighet, en hemlighet är bara menad för 

de ljudlösa

och visst gav ondskan vika, jag tror det var en slags

origami av invecklade, utvecklade ord och beröringar

en virvelvind av att komma nära

och boken styrde oss aldrig rätt,

det var ju vi som skrev den och det blev så rätt och det blev fel

men det var ju felen som skapade den grå nyansen på himlen som gjorde att

vi såg alla färgerna,

som gjorde att fåglarnas vingar och konturer blev så starka, sjöng för oss på himlavalvet och trädens saknad blev till

en fantastisk karusell där varje lövs glimmande kunde vridas från tårar till sprakande kärlek

jag har någon att sakna, rymden blev plötsligt uppfylld av det gnistrande 

och när kastanjerna faller från en värld till en annan, möter asfalt eller gräs, skapas symfoni

lyssna, hör om du vill och du ska se

all luft är vår symfoni

jag står invirad i den boning av andetag som du säger beror på mig

och jag tror jag ska göra det här ögonblicket till mitt liv

 

 

I do not know for sure if these walls are white. I can not tell if the clouds are neither. I wonder sometimes if the air we breathe is blue, since I hear that the sky is blue and heaven is made out of air I think. But I do not know for sure. Maybe it is made out of wishes, carried to the sky by the small clouds we breathe all the time. Maybe that's why we see those small clouds so clearly in the winter, in the cold, when we need those wishes the most. They look at us and tell us not to forget how strong they actually can be. Look at me, I'm heading for heaven! I'm heading for heaven.
Blue, they say that's the colour of a sad mind. I can't agree. Maybe that mind is just to focused on the wishes that fly before them to see the colours in the real world. The real world. I do not know for certain how most people can define that line so harsh, how they can tell someone that the real world is the world outside your head.

My clouds have found company. They dance together, those small clouds, and I do not need to open my eyes to see them. I breathe them. My heart is glowing in the dark, enlightened by you. Every spark in my body depends on that lifegiving bound - to you. I close my eyes, feel your heart pounding in my soul. That is my world. And the only thing I know for sure is this; nothing gets more real than that.

Lugnet före stormen,
hålla andan inte
falla inte
tappa den
Samla partiklar, alla
fragment av särade läppar av
flytande osagda ord
samla
fånga
håll själen i koppel med namnet
Frihet
Samla ytan av drömmar, bind
partiklar, hjärtslag,
oklar dimma
klaraste kristall
Släpp taget, utandning
andas himmel i kontrast mot
kyla
och jag vill svimma vid din sida, räkna molnen med
att släppa andan
anden
låt oss se vad de formar

Och jag känner hur du håller om min hals
och luften pressas genom
Frihet
nu
Renaste någonsin
Bind mig vid dina partiklar och
se,
de lyfter i kyla
och i himmel ser de svimmade
formen av en evighet

Vi är inandning vid himlar

När drömmar störtar
likt flygplan
räknar man på fingrar
passagerarna som ännu inte trasats sönder
Luften försvinner under fötterna
Kristalliseras andetagen eller
kvävs de under böljande yta?
Sköljer vågor över lungor när
de svävande molnen plötsligt
verkar så långt borta
Väntar vågorna ständigt på ditt fall?

Inlindade i världen blir molnen våra hjältar,
krigen hålls mer borta
och de räddar oss
bara de får fylla oss med
en annan typ av luft

För jag har ett slott av cement och diamant,

starkare än något nederlag

jag har en mur bara de tillåtna fåglarna

klarar färden över

Jag har en fjäder i min hand,

ryckt från din skuldra i tysthet

jag tror du vaknade men lät mig

och marken jag går på är

mer än din kompanjon,

den är mina beståndsdelar, dina atomer

Ja, jag har ett slott starkare än

något nederlag

men min diamant och min cement,

mina andetag och mina rytmiskt eller

slumpmässigt slagna slag

de vilar på moln älskade du

det är moln av dina atomer, mina beståndsdelar och

du mitt allt,

låt aldrig himlen stormas bort från

under mina fötter

och jag ska andas juveler till sista sekund

Du mäter mig i centimeter

men är det mig du mäter då?

Mät mig i drömmar,

når du att se mig då,

kan du snudda vid min själs speglar om

du mätte mig i drömmar?

Du förbannade regnet när

du slant mot de hala stenarna

men inte är det väl himlarnas fel

eller tyckte kanske ditt hjärta det,

som egentligen nog kände som att

de tagit allt ifrån dig,

skulle du blänga på en stjärna för ditt skrubbsår?

Packa din väska full med tegelsten

skriv ned allt hemskt du skådat, känt,

förlorat tårar och blodsdroppar över

Se, det är så vi ska bygga tryggheten,

av det mest stabila material

och se, det är det hemska vi ska bränna

virvlande rök mot himlarna och

mät mig i drömmar

Det är
timmar som de här
när beröring,
ord, andetag och
dina ögons strålar mot mina
i saknad efter att få levas ut
upplöses till små,
små kristaller
smälter
blir till droppar, en dimma
omger mig
fullkomligt och totalt
och jag ser inte klart
när du inte är här

och det är detta som
egentligen står
mellan varje stavelse
när jag säger att
jag saknar dig

Solnedgång,
gryning
uppgång och fall
När allt stod på
sin absoluta spets
Spjutskarpt,
just minuten när vägen var
precis så rak att du nådde in
med de där fel orden
med de där rätta
När plattorna skrapat emot varandra
tillräckligt för att blotta sårbarheten
Jag tyckte att den borde bländat dig,
den sken ju på något sätt
alltid igenom i orden mellan oss
Med förvirringen mellan spjutets tider
Dag, natt
Tiden Emellan
Slät, trasig,
kaotisk, tyst
I minnet verkar de
nästan som en symfoni
Kom sjung mitt i mitt
crescendo
För visst var det så
Jag var tvungen att se
Helvetet i vitögat länge,
länge
för att skymta de vitaste moln därbakom
Och vet du vad jag tror?
Eldarnas rök
renade nog mina lungor ändå 
eller gjorde dem i alla fall
redo för strid

Och det är vår tur nu
det står skrivet genom alla himlar
Vi segrar

Hur smakar en lögn på läppar,

pulserande under slagets kraft

hur vidrörs paralyserad tunga,

krackelerar förblindad näthinna?

Är den uthärdlig alls?

Är den av destruktiv karaktär,

smeker den våldsamt huden av fingertoppar,

ser den till att radera alla spår innan

konsekvenserna ens hinner andas en rivande vindpust av

dig?

Och när eldarna brusar utan nåd,

förgör allt i sin väg i den mest desperata akt av hämnd,

omvänt försvar av alla känslor som var de första och mest

brutalt mördade offer,

kan du säga mig då

hur smakar lögnen mot dina dunkande läppar

just innan allt sprängs av blodets frigörelse

Säg mig,

vad smakar du då?

 

Nu är det såhär att jag försöker bli lite mer seriös med förslagen om att kanske faktiskt få mina verk på pränt, göra en bok av dem alltså. Jag har därför funderat lite över hur jag egentligen skriver, mina ämnen och så vidare, och så vidare, och kommit fram till att många av dem har lite samma mönster. Sååå därför tänkte jag be om lite hjälp. Jag brukar kunna skapa dikter av bara ett ord, så om man inte har något bättre att kommentera så skriv gärna bara ett ord, som då gärna är något jag inte berört tidigare. Annars, kom gärna med förslag på någon känsla, något ämne eller annat som jag ska gestalta på mitt sätt, ge mig lite friska vindar med andra ord :)
Stort tack på förhand

// Idantica

Vinden rör sig inte fortare för att jag springer

kylan blir inte varmare för att eldslågor slickar frost från min mark

perspektiv vännen,

de kallar det perspektiv

Men säg då till mina andetag att

luften inte rör sig,

det är insidan som förvränger världen,

mottagaren gör brevet

oigenkännligt

det är dina lungor som bär deras knivar

de gapande, blödande skadorna finns inte för världen och

luften står stilla

osynlig, det kallas osynlig

Såren blir inte mindre djupa för att de rengörs med sprit

verklighet svider

men världen blir mindre hård om du

slår på mig med ditt hjärta igen

slå hårt

hjärtslag, det kallas hjärtslag

slå mig mot asfalt

och det ska kännas som moln

Perspektiv,

de kallar det perspektiv

 

Och mitt ljus fladdrar för mina läppar

för de andas dig,

de andas dig

men stjärnor är inte närmre för att det är mörkt