idanticawords

Mina pustar av en slags rök utan eld blev till

ett evangelie, en varning eller dröm om den mytomspunna

frälsningen

ondskan ska ge vika och visst gjorde den det

vårt soundtracks travande ömsom trevande ord flög ljudlöst under våra stegs hyschande

låt dem inte veta hur det slutar, om det slutar, aldrig slut, tyst mot evighet, en hemlighet är bara menad för 

de ljudlösa

och visst gav ondskan vika, jag tror det var en slags

origami av invecklade, utvecklade ord och beröringar

en virvelvind av att komma nära

och boken styrde oss aldrig rätt,

det var ju vi som skrev den och det blev så rätt och det blev fel

men det var ju felen som skapade den grå nyansen på himlen som gjorde att

vi såg alla färgerna,

som gjorde att fåglarnas vingar och konturer blev så starka, sjöng för oss på himlavalvet och trädens saknad blev till

en fantastisk karusell där varje lövs glimmande kunde vridas från tårar till sprakande kärlek

jag har någon att sakna, rymden blev plötsligt uppfylld av det gnistrande 

och när kastanjerna faller från en värld till en annan, möter asfalt eller gräs, skapas symfoni

lyssna, hör om du vill och du ska se

all luft är vår symfoni

jag står invirad i den boning av andetag som du säger beror på mig

och jag tror jag ska göra det här ögonblicket till mitt liv

Om jag skulle ställa mig ute i det regn som nu

störtar mot rutor, hud och ögon av glas

bara för att den vind som rasar här tar sig

längre än jag i denna natt

skulle du känna kylan mot mina ömtåliga armar då

då, just som jag önskar att den vore din värme

då, just som jag önskar att jag kunde

fånga dina tårar på samma sätt som himmelens

Skulle du kunna känna hur jag bett till stjärnor att vaka över dig

när jag inte är som vind?

Och kommer du någonsin veta

att jag tänder ljus för dig

och alldeles i hemlighet

när ingen ser

när jag stängt alla dörrar för nattens inbrott

och sagt god natt till alla fåglarna

då, just då

bränner jag ord om avsked i ljusets låga

jag bränner farväl i ljuset av din värme

och lyssna till stjärnor så ska du få veta

att jag sänder bitar av mig till dig

så att du aldrig ska vara ensam

så att de kan hålla din hand genom allt

för ljuset mitt,

jag önskar jag kunde fånga dina tårar såsom himmelens

Snälla,

ramla ner i mina armar när du nu

springer, flyr och snubblar fram

när du faller, gör det hos mig

För älskade du,

jag skulle ju lägga dig på bår

Jag skulle ju stryka din panna och hålla din hand

släcka all omvärld och mura in oss i

din läkningsprocess, måla rosor på

dina lakan, klistra stjärnor i taket om du vill

och aldrig skulle jag vika av från din sida

bara ett sprucket andetag bort,

om ens det

Glöm nålar och trådar och sår som

spricker om igen

låt mig lägga dig på min bår

och jag ska skrämma allt det onda när det

anfaller igen och igen

jaga gestalter och mörker varje natt

stoppa dem i en säck,

bränna tillsammans med alla dina ord om avsked

trolla bort och låta försvinna i aska med vinden

Snälla älskade,

fall på mig

för jag skulle ju lägga dig på bår

innan något alls är för sent

Kom, kom hit nära närmre

Kom och klipp mig i bitar

Skär mig i vackra mönster

Måla över allt med glitterpennor och

lyssna på alla ljud som egentligen

strömmar i min bröstkorg

Bänd isär mina revben

Blås bort all aska som stormar därinne

Klistra dit något format som ett

hjärta

för det som brukade vara där har

rånmördats ur min makt och lämnat

ett svart, svart hål

Måla över allt med glitterpennor

och klistra dit något fint

kanske kan du glömma en

ficklampa där inne

och några extra batterier med

så att det finns någon form av ljus, någonstans, på

något vis

tejpa ihop, sy igen alla sömmar

och väck mig sedan igen

och jag lovar att inte yttra ett enda ljud för att störa

klipp, klipp

snälla kom och klipp mig i bitar

bli min kära saxvän

och mitt hjärta ska lyda din lag

Jag säger det inte till dig med

trasiga och sönderregnade stämbands försök till

ansträngda rösters ord ikväll

men det strilar stilla, så utmattade, slitna tårar fyllda av

ett kaos utom kontroll här på min hud

ömsom svarta, silver

mörkaste rött

och jag viskar inte till dig att

jag känner mig som glas ibland

som krossat glas med en hinna av plast och en

fantasi och illusion om att verka hel

åtminstone för ett ögonblick

jag skriker inte med sprucken desperation efter dina armar

inte så att det hörs

men jag vet inte om jag klarar natten utan

din röst vid mina sår

vagga dem till sömns

bo i flaskan i min hand

eller åtminstone i ljuden runtomkring

låt mig tro att du alltid finns med

i mörkaste hörn

och just när jag speglas i

tystnadens metaller

blir andetagen ostämda och toner klingar falskt

för lien har använts slö och livets sång sprang vilse bland skuggorna

men han hugger inte vid mina hals

bara snuddar och vänder mot min svärtade bröstkorg

väntar tålmodigt med slag efter slag,

kryptonit och cyanid

väntar på att

murar ska rasa

och revben kollapsa

och jag försöker bygga skimrande slott av illusioner till ljudet av

väggar som krackelerar, faller, smulas till intet

och jag har glitter för min syn

i min kärlek till det största

ända tills det dränks i rött av

regn från min egen

undergång

men titta på stjärnor, själsdelen min

och jag ska visa dig min syn

utan blodstänk och askans virvlar

jag ska visa dig

och jag lovar dig,

det skimrar så vackert

I really tried to

swallow those words about

heaven

but dear,

they just won’t stay inside of me

they are breaking loose no matter how

sharp these walls may be

they act just like those clouds up there

Don’t hush me dear, don’t hush me down

and I promise that I will reveal the last secrets too

And I know you care,

more than I can understand

when it comes to you I actually do

even though I don’t trust anyone anymore

And you said that I am your sun

but you know,

you are the other half

sunshine

and  without you I’m less than nothing

I spell the fairy

You spell the tale

Your belief is what makes me

real at all

And all your flying words get together somehow

with me

And forever and ever

the most sparkling and

heartbreaking beautiful thing I will ever know

is going to be our

fairytale

Don’t make me an illusion, dear
Remember, remember

Don’t ever forget

Tänk vilket mörker

molnen måste hålla om

regnen som faller är

svärtade och

och är mer sotade än

molnen själva

Och jag ser svarta droppar längs

din skakande hals

jag tror du har svårt att andas

jag tror att det känns ungefär som

att stygnen har spruckit som att rälsen

smakat blod och som att alla

fåglar möter glasrutan precis när den

är som svagast

spricker och jag tror

du kvävs där bakom tårarna

och jag tror att ingen hör dig nu och jag tror att

himlen såg väldigt

förlorad ut när du vaknade

Och jag vet att min hand är för

långt borta nu och jag kan bara

hoppas att du lever nästa gång vi pratar

och att mina ord på något

magiskt vis ändå

kan ta sig in

innanför den där muren av

förklädd sårbarhet

jag hoppas, hoppas

och försöker andas för

dina lungor med

för älskade,

du bor i mig med mer än puls

Jag tappade min tro på glittrande ting

den där dagen,

den där veckan,

det år som blev så svart

ett i samlingen men mörkast av dem alla

och jag tappade min tro

den föll i mörkret

och ambitioner att finna den igen

var lika vilsna som

dina tröstande ord som aldrig riktigt slutade

tvivla på sin egen existens

Och mitt i kaos

försöker ingen räkna mina pusselbitar

för det är ju trasigt,

inga bitar håller varandra i handen och varje del har

slitits i tu eller tusen

en miljon bitar

finns bilden då?

Och era ord är menade till bilden

de är ju så vackra och jag sitter här

gungandes fram och tillbaka mitt i

mörkret innanför

(som genom slitna ord blivit en dramatisk

falskspelares sätt att skylla sina

svarta pennor på

att gömma sig bakom när han inte kan

bli förstådd för att

snåren av omöjliga sagor blivit lite för

trasslig till slut

mitt i allt det som borde vara

lycka)

mitt i och jag gungar mellan

blod och socker

trasiga häftapparater

och jag är så avundsjuk på bilden

den verkar ju nästan

behövd och litegrann

omtyckt

och den blir varm när solen

snuddar vid den

och den får en kram ibland

den möter någon annans hud ibland

och ibland,

bara ibland

får den en känsla av

något fint

Jag är så avundsjuk men

jag tänker inte brottas för att ta platsen ifrån den,

nej

jag syr en egen tystnadsmask

jag väntar på att mina andetag ska sluta andas förstår du

jag sitter här och väntar på att

det ska sluta slå

och jag väntar,

väntar och väntar på

att jag till slut ska vara ett sådant

damm

att jag får följa med vinden

Åh, den dagen

den veckan

det år då det sker

då ska jag skriva ett brev till dig,

du som målar så fint fastän

ingen säger det till dig

och du själv hatar varje drag

du som målar så fint

(du som målat bilden)

Jag ska skriva några ord till dig

och du ska inte sakna mig

för det är först då, förstår du

som du verkligen kommer kunna

känna min hand

och jag släpper dig aldrig

Och medan tiden läker

sår till fula ärr

ärr som del av blek, blek hud

strömmar det sårade blodet vidare

innanför

blöder sönder i kretslopp

Runt, runt dansar döden

och min puls är den överdrivna takten

Lyssna,

lyssna

jag tror han sjunger med

En vinande sång om

minnen med sig själv

i utplåningens toner

i trasor och bannor om

den värld som blir till

aska i hans händer

Och under danser har

mina rakblad vänts slöa

de släpar efter och

visst ska de straffas

För deras bästa vän tar

slag bakom revben

men i kretslopp av

destruktiv art

är döden domaren för natten och

bestraffning,

ja, straff ska ges

Dess bästa vän ska torteras på svar

Och medan sanning förvrängs till

Suckarnas bro

stiger vågor över läppar och

sista tonen är snart sjungen

Säg mig domare,

har tiden läkt till fullo nu?

För här blöder inte mer

Här blöder aldrig mer

Jag snuddar inte vid

ett enda av de svävande molnen, nej

jag försöker se det vackra i nedsmutsad asfalt

i kalla reflektioner

och i gruset mellan mina fingrar

men vet du vad?

Det är svårt

(omöjligt)

och knivarna som bränner genom mig nu

vill mig inte väl

de har inga planer alls

på att försöka värma mig när jag nu

fryser så innerligt på marken

och de vill inte alls

hålla om mig,

hålla om mig ömt

De vill mig inte väl,

tro mig

och när jag släcker mina lampor ikväll

kommer jag inte känna mig mindre ensam

jag kommer inte ha mindre ont

och min saknad kommer inte

stilla sig, nej

Och jag snuddar inte alls vid ett enda av de där svävande molnen

Tusengradig kyla

minst tusengradig köld

och ben fryser till is

alldeles i takt med

alla nedsmutsade bitar av

fängslat hopp som

krossas mot marken nu

dit du slänger dem i raseri

en

efter

en

dit du sedan kastar din egen

själ

av saknad

så skärande

när nattens skuggor framträder i dimslöjor

och gör allt det som fattas dig

så påtagligt,

så sinnesvridet påtagligt

det luktar blod älskade

det stinker av

förruttnad frihet

och nej,

din hand rör inte vid hennes kropp

när ska du inse att

döden är girig

tick, tack

när ska du inse att

hon inte andas vid dig längre

din hand rör inte vid annat än

skulpterat minne och några doser

vansinne

Och visst vet du hur

det känns när

minst tusengradig köld

intar dina kammare

utan nåd,

utan nåd

visst vet du hur det känns mot din hand

när puls lägger sig för sömn

och visst är det

i sanning mer än du kan bära

dina axlar spricker och

det luktar blod, älskade

Shh,

följ mig in i

bedövning

det är över på ett ögonblick

Shh,

Nemesis har viskat

genom hesa skrik i mig

Snart krackelerar speglarna

Vad blir det sista dina skådar?

Låt oss se vad vi förtjänar

Du som gjort mig så illa,

just du

vet du om att mina andetag verkligen

beror på dig?

Du som jag älskar högre än

uttryck ens kan sträcka sig efter

just du

vet du om hur ont jag har

i hela mina lungor nu?

Du vackra, så smutsiga

så förbannat magiska

du, vars plats alltid kommer vara den största

här inne,

så svindlande djupt

i mig,

så förblindande stort

i mig

just du

om du skulle finna att jag

inte längre lever i gryningen

skulle det kunna vara de sista stegen du tog

eller de sista orden

de sista knivarna

för mina andetag beror på dig

lämna mig aldrig

åh, för allt i världar

lämna mig aldrig

och om jag ändå

andas ännu

i nästa gryning

snälla,

ta in allt syre i takt

för du vet att du skapar min puls

och mitt hjärta är så

slitet nu,

takten hålls enbart av dig

och virvlarna av värmen vid ditt bröst

Jag är så

sårbar, så skör nu

och jag ligger naken i dina händer

snälla,

jag tvivlar men vill inte veta om

jag kan gå mer sönder

än så här

så snälla,

samla mina bitar

och andas åt mig,

bygg en puls i mig

för mina ändlösa tårar gör

allt annat än glittrar av magi

Håll mig,

älskade, älskade

lämna mig aldrig

älskade, älskade

håll mig kvar

Dear End,

keep holding his hand

just as tight

Keep walking right beside him

don’t leave

but please,

don’t take him away just yet

wait at least a day, or  two

(an eternity, wait forever more)

because he has a heart

and soul to save

It’s not his own this time

but it is the ones

pounding and hurting inside of

me

His heart is so beaten down

has had to take so much more

than any nightmares could ever imagine

He is the

Prince of Survival

(but I am his shield)

and some kind of magic

should really try to make him

unbreakable

because he deserves it

more than anything

And dear End,

walk right beside me,

I said that I would follow you so soon

but just not yet

because he has a heart and soul to save

and I just might believe in him

he just might succeed

(like no one else ever could,

even this time)

After all,

his world is not like

anything I have ever seen

or even heard of,

not at all

maybe even light could show

And through every breath

(which nothing else than your breaths

make me take

You know, it’s true

I need you to breathe the air,

before my lungs know how)

I will try to spell your magic

and write it down with

the blood moving through my

darkened heart

hear me,

Prince of

S u r v I v a l

as I trust your hand

and take just another breath

Hear me

and you know

I will always try to save you

with everything I can

(keeping each other alive

like all the times we’ve

left Death behind, alone when he

really thought he had us

Like all those times

I’d always give up my life

for you)

Dear End,

I just might believe

Tillägnat V

My feet were placed

too many meters above ground today

The words I never say out loud

(the ones that

echo in my head every

goddamn second

around and

around again)

turned to smoke

and left marks of

ashes all over me

as the sky chose to lay

its eyes on something else

(something beautiful

something worth other than

tears)

Some of the air

carried away

pieces of the ashes

(pieces of me)

and held it tight as they slowly

fell to the ground

together

but imaginary wings won't keep

the bones from breaking

will they?

And so they fell

as easy as a breath in the air

until there was nothing left to

breathe for

but my air seem so

unbearable

so heavy

(not as light as the one

that held pieces so tight)

Oh, won't you

let me take the last steps too

and maybe you can hope

for your magic fairytale to

turn true

maybe you can hope for

wings to show

(cause you know dear,

right now

they just don't)