Blodstänkta slott

Jag säger det inte till dig med

trasiga och sönderregnade stämbands försök till

ansträngda rösters ord ikväll

men det strilar stilla, så utmattade, slitna tårar fyllda av

ett kaos utom kontroll här på min hud

ömsom svarta, silver

mörkaste rött

och jag viskar inte till dig att

jag känner mig som glas ibland

som krossat glas med en hinna av plast och en

fantasi och illusion om att verka hel

åtminstone för ett ögonblick

jag skriker inte med sprucken desperation efter dina armar

inte så att det hörs

men jag vet inte om jag klarar natten utan

din röst vid mina sår

vagga dem till sömns

bo i flaskan i min hand

eller åtminstone i ljuden runtomkring

låt mig tro att du alltid finns med

i mörkaste hörn

och just när jag speglas i

tystnadens metaller

blir andetagen ostämda och toner klingar falskt

för lien har använts slö och livets sång sprang vilse bland skuggorna

men han hugger inte vid mina hals

bara snuddar och vänder mot min svärtade bröstkorg

väntar tålmodigt med slag efter slag,

kryptonit och cyanid

väntar på att

murar ska rasa

och revben kollapsa

och jag försöker bygga skimrande slott av illusioner till ljudet av

väggar som krackelerar, faller, smulas till intet

och jag har glitter för min syn

i min kärlek till det största

ända tills det dränks i rött av

regn från min egen

undergång

men titta på stjärnor, själsdelen min

och jag ska visa dig min syn

utan blodstänk och askans virvlar

jag ska visa dig

och jag lovar dig,

det skimrar så vackert

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0