idanticawords

Någonstans ler en flicka, för solen går visst upp denna morgon. Hon vet inte än att hon står ensam kvar, att natten varit blodtörstig, hämndlysten, att hon står ensam kvar nu. Dammet virvlar och solens strålar värmer hennes slutna ögon. Hon är lycklig nu, nu när mörkret ännu är i skuggor som inte hunnit ikapp gryningen och horisonten. Nu när hennes bomullsvän med sidenögon håller hennes hand till soluppgång. Än är himlen klar.

Vid kravallstaketet här intill skriker en kvinna, vill dränka dem i sina inälvor, spotta all svärta över dem. De som är målet för hennes fabricerade hat. Jag låtsas som att jag inte vet att hon aldrig lyckas. Att skuggorna alltid känns lika påträngande varje kväll. Att hon aldrig kan skrika ut det som klibbat fast så på insidan. Men jag låtsas och hon ler i triumf när vi ramlar nedför gator, i en lite för suddig värld, i den bedövade världen. Där ler hon för där är horisonten tillräckligt diffus, så avlägsen och hon kan nästan fly.

I min famn finner jag dig, med ditt hår kittlandes mot min haka, med din kropp skakandes av… ja, var det ensamheten? Var det all avsaknad av värme som givit dig köldskador, eller var det kanske den där natten? Minnen som sliter, rycker, skakar om dig så att du alltid får kämpa för att stå rakt. Så rakt att du blivit hårdare än du någonsin velat. Du sjunker ihop i min famn och jag ser hur solen sakta stiger genom ett otvättat fönster. Dammet virvlar och du ser på mig, säger att jag ser ut att ha ögon som av siden. Jag stryker dig över pannan, ler mot denna lilla flicka. Jag lovar, vi ska lyckas skrämma alla mörka moln. Din himmel ska få bli klar igen. En del av dig vill protestera hårt, förneka din svaga insida, att jag skulle kunna se dig, men istället lutar du dig mot mig igen och strålarna tycks på något sätt vänligare denna morgon av tusen.

Denna morgon av tusen och du viskar, så tyst att jag nästan inte hör, jag tror att det är vår tur nu.

Kalla nätter,
vassa blad 
Ett eko av
dig
rör min hud
Illusioner
och natten är kall
bland asfalt,
reflektioner i glas
All världens färger
men det är bara
elektricitet

Lila hud,
håll all världens färger
men det är bara
vinden som river,
placerar tårar mot hud
när fallet är
som längst

Jag tror det är nu du ska säga
att himlen inte skulle
falla ned och
splittras i miljoner bitar
jag tror det är nu jag måste
övertygas om att snökristaller
inte kommer bytas ut
mot stjärnor

Simple words,
feelings larger than life
Bleeding letters and
crying ink
Why are my breaths not
by your side tonight,
where are your heartbeats and 
why is my heart screaming in
dispear, so lost without you here

I know why the first snow fell today
Crystal breaths and cold cold air

I won't see you tonight
and you may break into
more than a million pieces
in places where my ribs are far away
My arms stay wide open
but the spaces in between is
stealing all the warmth

You will break tonight
and all I can do is
fold our letters into hearts
to somehow try to
keep you alive

And I will blow them away in the storm
and pray that they'll reach you in time

Tänk om
tårar inte är så lätt
definierat som droppar
vid kind, vid själskammare
längs med hals

Tänk om det är
splittret på marken som
är mina tårar just den sekund
mina fötter vidrör världen
efter vandring igen

Tänk om min vandring är
tårens väg,
längs med hals
Din hals
Saknad
Tänk om hela luften är
mina tårar inatt

Och jag tror att
himlen håller med
att havet nynnar en
sömntyngd visa
det låter sig inte röras inatt
för tårarna upptar mina
revben
mitt hjärta
stjärnan du pekade på
sången, du vet
den där färgen
den känslan
det ljuset
det andetaget
och nästa
och nästa

Tänk om

Och hör mig när jag viskar
till dig inatt
för det är
större än du tror

När strider svalnar,

när fåglar åter är bleka, vita

skira av frid

är jag då ljus nog för din värld?

Är min befläckade snö

tillräckligt tyngd för att belönas med

din befrielse,

att få falla från din sky,

virvla utmattat i dina vindar och

smekande landa vid din mark,

vid paradis

är jag vacker bortom kaos,

är jag varm bortom is?

Är jag ljus bortom svarta hål,

är min hand värd nålen när du har

överflöd av tråd?

Vill din hand stanna vid,

lugna min bultande bröstkorg då när

du inte längre flyr?

När dina hjärtslag inte dansar mörker i takt

är jag då ännu det du såg,

det du tog till ditt hjärtas ömma boning

då när världen stod utanför

är jag

kvar där bortom kaos?