Nattglöd och morgonljus

Det hade känts som att solen bländat honom så skarpt att den trängt in genom huvudet på honom.  Han stod som frusen fast och inte en enda tanke om att springa därifrån störde hans tankar. Hans ögon tårades av ljuset.  Vakna, det var dags att vakna.


Sömniga eftermiddagar, en seg start mot kvällar fyllda av en skoningslös virvelvind mot dunket i hans huvud, nätter omlindade av adrenalin, ett inferno av alkohol, ny säng, flykten därifrån, in i sömnen, drömmarna, sällskap av sega, sömniga, förbannade eftermiddagar. Han visste inte hur länge sedan det var han såg en riktig morgon. Att han kunde strida mot sömnen i sina förvirrade marscher hem medan solens första strålar nådde marken hans fötter vandrade mot var inte riktigt att se ljuset resa sig. Morgonkaffe klockan tre, låta röken vandra in och ut ur lungorna till det. En skymt av glöd men eldarna blossade någon annanstans, i hjärtan på de som såg honom lika lite som han såg dem.

 

Han såg bra ut, något av en nedgången rockstjärna, och det var väl det han levde på. Och pengarna från arv av en människa han inte ens mindes namnet på. Fantastiskt kunde tyckas, på håll. Men det faktum att han kunde sluta bry sig hade också blivit hans förbannelse. Behöver man inte bry sig är det så lätt att just inte göra det till slut. Det började med jobben, han klarade sig utan så varför ens försöka få ett? Dagarna spenderades istället på att umgås med vänner, vilket varit underbart, nästan så att livet såg riktigt ljust ut. Han hade ömt kunnat ta hennes hand, fått hålla den för ett tag, innan den rycktes bort. Innan den rycktes bort och tog med sig en del av honom varje gång. Han hade fått känna sina läppar möta hennes för en liten stund, men fyrverkerierna fanns bara på en sida om mötet. Varje gång. Det förändrades aldrig och hans ömma, mjuka blev till något hårt och ogripbart samma dag som hon försvann. Behöver man inte bry sig är det så lätt att sluta göra det till slut, och han släppte sig själv.

 

Natten som förflutit i en djup dimma hade varit som vilken som helst annan, lika tom, lika full av dåliga beslut som alltid. Han hade förfört en tjej med rödsprängda ögon och hon ville av någon anledning vara nära, närmare denna känslolösa, hårda varelse. Den hårda varelsen kunde dock inte tänka på något annat än att tjejens hår luktade som hennes, och han hade velat springa därifrån, gömma sig och sörja, men istället tog han henne hårdhänt och hatade allt. Gömde sig djupare i bedövningen.

 

Han hade lagt sig i ett dike på väg hem den natten. Kylan och stelheten han kände över hela kroppen påminde honom om detta innan han riktigt vaknat. Illamåendet sköljde över honom och han började känna hur hans kläder var blöta av morgondagg. Han öppnade ögonen och såg till sin förvåning att allting badade i ett mjukt orange ljus. Solen höll på att gå upp och han kände hur någon ruskade lite i hans axel. ”Hur är det med dig?” rösten lät nästan lite orolig och han såg upp för att ta reda på varifrån den kom. Han möttes av ett kvinnligt ansikte, det som skulle komma att bli det vackraste han sett. Mörkbruna lockar svallade över hennes axlar där hon stod hukad över honom. ”Hur är det med dig?” frågade hon återigen. Han försökte stödja sig mot marken men hans armar svek honom, hon fångade upp honom och han reste sig med stöd av hennes armar istället för sina egna. ”Vill du verkligen veta?” frågade han och vågade knappt se henne i ögonen, ifall hon skulle försvinna. ”Det är väl klart” svarade hon, log försiktigt och lutade på huvudet för att söka hans blyga blick. Han slutade stödja sig mot henne bara för att kunna stå rakt och släppte istället sig själv rakt in att omfamna henne. Han hade nog aldrig känt en varmare känsla än den när hennes armar omfamnade honom tillbaka. Hon släppte inte taget. Just då visste han inte om han förstod vad som hände, men vad han visste var att när han då långsamt öppnade ögonen så strålade solens sken så ljust emot honom att han inte kunde göra annat än att vakna. Och han kände för första gången på så länge hur livet sakta sipprade in i hans ådror igen.


Svala

Och vi har blivit så bra på att låtsas. Vi är så bra på att se, så bra på att känna, så bra när blåljusen reflekteras i rutor. Ser du, det ser ut som en himmel, den klaraste himmel och när det blixtrar till och ljusen visar sin starkaste sida, visst är det stjärnor? Och huden skriker bara efter konstverk, det är bara djupröd vattenfärg, bara färg, bara djupröda penseldrag och

stannade marken vid asfalten eller är dina armar så där mjuka, trygga, varmdoftande som då, nu, när kylan kom? Men det är bara is i våra vener, förlåt, kylan är bara inbillad såklart och känn här, det är varmt egentligen, känn här, här innanför. Och jag har hört att eldens blå kärna inte bränner alls, att den är sval och var är alla blåljus vännen? Svala, svala, var det vingar eller bara dimma? Jag ser bara vita lakan, det är så vitt, vitt, vitt, varför sticker det i ögonen här? Är det ljusets klara torn, är det elden som bränner eller tanken eller tomma luften, kanske är det saknaden? Jag vet att dina ögon inte kan svara ikväll för de är trötta och du sov inte, röd färg mot tegel satt i vägen och kanske ska vi måla lite färger i taket, när ingen ser, shh, du kan vara blå och så är jag lila. Nästan samma färg, som favorit fast två, låna min pensel om du vill, måla med min hand i din, med din hand i min. Shh, färger bara vi ser, du är blå och jag är lila. Vitt, vitt, vitt, det bränns men vi är så bra på att låtsas. Dansa, dansa bort och lura dimman. Någon minut eller sekund eller stannade kanske tiden? Nyckel och hänglås och dimma, dimma. Tiden stannade tills jag såg dig igen, fast du sa ”hela natten har varit lång” men du lekte nog med fantasi igen, vi har ju dansat alla sekunder, och tiden har inte rört sig alls. Jag frågade om du trodde att himlen var kvar på rutan, blåljus, blåljus, du sa att den nog inte syntes i allt bländande vitt vid det här laget. Ljusets torn är alltför färglöst, det bränner och jag hittar inte svala platsen, samma färg som himlen, Svala, svala platsen, veken, ljuset, minns du hur jag tände ljus för dig, för dig, för dig? Varje kväll, så där varmt och du var nog lite närmre just då, närmre just nu, jag tror jag flyttar på mig vännen, marken känns som asfalt, kom med dina armar, dina armar, så varma, kom, kom, jag bränner mig på kylan nu. Utan några färger alls, så färglöst och det somnar visst här, världen somnar till just här och gråt inte vännen, gråt inte. Det är bara sömnad, det är bara sömn, och det var ju bara fantasi att natten är så lång, vi dansar ju, vi dansar. Din hand i min, min hand i din, glöm inte, glöm inte. Vi dansar hela tiden.


För du är blå och jag är lila. Färger ingen annan ser, de vackraste av världar.


Vi dansar, vi dansar.


Färgerna vet

Just när vattnet vidrör min hud ser jag upp mot moln som inte ser ut som av samma material som igår. Jag tänker att kanske är det innehållet i din bur av glas som släppts fritt, som bildat min himmel när den föll till marken. Den bur jag så försökte omfamna. Vars innehåll målar så här inuti.

I samma sekund som min hand vidrör marken ser jag färg möta sten och blodet smakar inte som igår. Färgen är inte densamma och visst har världen bytt förklädnad sedan jag vaknade idag.

Pjäser har bytt plats, skepnad och rösterna sjunger nog med annan ton.

Och precis i samma andetag som dina ord möter min tunga förändras hjärtslag. Landet Puls går nog i natt eller gryning eller kanske skymmer det där.  Kanske är himlen i sina allra vackraste färger, uppklädd inför dig. Kanske samlas de fåglar som bar bojor i sin mest livfulla dans och kanske ler jag mot dig, för jag vet att det var du som släppte dem fria. Kanske talar jag bara i tystnad för att jag i rädsla för sprickor bär dig i kupade händer tätt, tätt. Så att ingenting ska gå sönder. Så att inte ens skuggor ska nå in.

Och luften har förbytts, den blir aldrig densamma igen. Hemligheten skymtas bland skyar och färgerna vet. De vet hur man stavar ditt namn.


RSS 2.0