idanticawords

Det hade känts som att solen bländat honom så skarpt att den trängt in genom huvudet på honom.  Han stod som frusen fast och inte en enda tanke om att springa därifrån störde hans tankar. Hans ögon tårades av ljuset.  Vakna, det var dags att vakna.

Sömniga eftermiddagar, en seg start mot kvällar fyllda av en skoningslös virvelvind mot dunket i hans huvud, nätter omlindade av adrenalin, ett inferno av alkohol, ny säng, flykten därifrån, in i sömnen, drömmarna, sällskap av sega, sömniga, förbannade eftermiddagar. Han visste inte hur länge sedan det var han såg en riktig morgon. Att han kunde strida mot sömnen i sina förvirrade marscher hem medan solens första strålar nådde marken hans fötter vandrade mot var inte riktigt att se ljuset resa sig. Morgonkaffe klockan tre, låta röken vandra in och ut ur lungorna till det. En skymt av glöd men eldarna blossade någon annanstans, i hjärtan på de som såg honom lika lite som han såg dem.

Han såg bra ut, något av en nedgången rockstjärna, och det var väl det han levde på. Och pengarna från arv av en människa han inte ens mindes namnet på. Fantastiskt kunde tyckas, på håll. Men det faktum att han kunde sluta bry sig hade också blivit hans förbannelse. Behöver man inte bry sig är det så lätt att just inte göra det till slut. Det började med jobben, han klarade sig utan så varför ens försöka få ett? Dagarna spenderades istället på att umgås med vänner, vilket varit underbart, nästan så att livet såg riktigt ljust ut. Han hade ömt kunnat ta hennes hand, fått hålla den för ett tag, innan den rycktes bort. Innan den rycktes bort och tog med sig en del av honom varje gång. Han hade fått känna sina läppar möta hennes för en liten stund, men fyrverkerierna fanns bara på en sida om mötet. Varje gång. Det förändrades aldrig och hans ömma, mjuka blev till något hårt och ogripbart samma dag som hon försvann. Behöver man inte bry sig är det så lätt att sluta göra det till slut, och han släppte sig själv.

Natten som förflutit i en djup dimma hade varit som vilken som helst annan, lika tom, lika full av dåliga beslut som alltid. Han hade förfört en tjej med rödsprängda ögon och hon ville av någon anledning vara nära, närmare denna känslolösa, hårda varelse. Den hårda varelsen kunde dock inte tänka på något annat än att tjejens hår luktade som hennes, och han hade velat springa därifrån, gömma sig och sörja, men istället tog han henne hårdhänt och hatade allt. Gömde sig djupare i bedövningen.

Han hade lagt sig i ett dike på väg hem den natten. Kylan och stelheten han kände över hela kroppen påminde honom om detta innan han riktigt vaknat. Illamåendet sköljde över honom och han började känna hur hans kläder var blöta av morgondagg. Han öppnade ögonen och såg till sin förvåning att allting badade i ett mjukt orange ljus. Solen höll på att gå upp och han kände hur någon ruskade lite i hans axel. ”Hur är det med dig?” rösten lät nästan lite orolig och han såg upp för att ta reda på varifrån den kom. Han möttes av ett kvinnligt ansikte, det som skulle komma att bli det vackraste han sett. Mörkbruna lockar svallade över hennes axlar där hon stod hukad över honom. ”Hur är det med dig?” frågade hon återigen. Han försökte stödja sig mot marken men hans armar svek honom, hon fångade upp honom och han reste sig med stöd av hennes armar istället för sina egna. ”Vill du verkligen veta?” frågade han och vågade knappt se henne i ögonen, ifall hon skulle försvinna. ”Det är väl klart” svarade hon, log försiktigt och lutade på huvudet för att söka hans blyga blick. Han slutade stödja sig mot henne bara för att kunna stå rakt och släppte istället sig själv rakt in att omfamna henne. Han hade nog aldrig känt en varmare känsla än den när hennes armar omfamnade honom tillbaka. Hon släppte inte taget. Just då visste han inte om han förstod vad som hände, men vad han visste var att när han då långsamt öppnade ögonen så strålade solens sken så ljust emot honom att han inte kunde göra annat än att vakna. Och han kände för första gången på så länge hur livet sakta sipprade in i hans ådror igen.