idanticawords

Om allt det jag rört vid,

tagit i min famn och

lindat om

om allt det hade givit färg

skulle jag vara självaste

regnbågen vid det här laget

för färgerna i er,

de som aldrig sprang fram från

sina ridåer eller

skrek ut sitt namn

de som inte yttrade ett ljud

förutom till mig

de har de allra mest sprakande färger

de skiner genom regn

och jag tror det är de som

flimrar bakom mina ögonlock när jag

ser in i sol

för ljuset, ja

ljuset är lika med samma värme

samma påtagliga motsats till mörker som denna palett

Kom och se hur det sprakar

just invid tilliten

kom och skåda

för där bor regnbågen som slår dem alla

och stjärnorna ler mot precis varenda färg

Bara för att

regn är aldrig tårar om du är nära

För att åtta minuter är sekund eller

evighet

För att molnen målar

precis det som du ser, du skrattar och

havet försöker glittra ikapp med dig men

vet du vad?

Det har inte en chans mot dig

För du är silver

över hela mig och mina andetag

hela mig och varje slag mitt hjärta slår

hela mig och sedan lite till,

det skimrar om allt silver för

jag har fått medalj i puderform,

du har lindat in hela mig,

som bundit vingar till min hud

För du har gett mig den allra vackraste vinst

men guldet spred du inte ut

för det ligger precis där det ska,

i dina ögon när solen vidrör dem

Jag vet att du rodnar när jag säger det

men du vet hur vackert jag tycker det är

Där är guld

där är guld, den allra högsta vinst

och det är bara jag som ser där,

visst är det så?

Det är därför älskling,

det är därför

och vår magi lyser allra mest,

mer än denna värld och

havet kommer aldrig sluta fundera,

det rådfrågar stjärnorna om natten

Men svaret blir visst bara ett leende för

de ser solen när den stiger där,

där guldet skimrar i dina ögon

och just där

tar alla orden slut

Och vattnet är silver när

det iskallt nonchalerar de

strilande livsspåren längs

kind, haka, hals

svarttonade silverskott vandrandes mot hjärta

men de når aldrig riktigt ända fram för

de krasande orden bröts itu,

föll vilse och sårbarhet är silverglans,

skölj bort, var hårt, krossas mot precis ingenting som

dammet efter guldspår i vinden som

inte riktigt minns hur det skimrade

hur vackert det låg mitt i det leende som

lades i sömn

lite för djupt, så bortom här och nära

 

Och lågorna är

silver

för känslan stal visst alla färger

eller var det just det leendet som tog dem till

sin värmande mantel där

där, Så Långt Borta

kanske är det så kanske

är det just så

kanske är silver hinnan på allt utanför

dudunk

och kanske är det därför vattnet är så

livsskrämt,

trolla bort, skölj bort, låt dem inte snudda

låt inte silverskotten röra

hjärtats gömma

för tänk

då skulle hon ju se

guldskimmer igen

innanför stängda ögonlock

se

och inse hur borta det

sömnfallet kom att vara

 

Borta

borta

Håll mig i

silver

och säg mig

är det skimmer jag ser

bland dina läppar?