Sorgekvoten
Och du,
Ändå når de där tonerna så djupt,
De förbjudna
Nattglöd och morgonljus
Det hade känts som att solen bländat honom så skarpt att den trängt in genom huvudet på honom. Han stod som frusen fast och inte en enda tanke om att springa därifrån störde hans tankar. Hans ögon tårades av ljuset. Vakna, det var dags att vakna.
Sömniga eftermiddagar, en seg start mot kvällar fyllda av en skoningslös virvelvind mot dunket i hans huvud, nätter omlindade av adrenalin, ett inferno av alkohol, ny säng, flykten därifrån, in i sömnen, drömmarna, sällskap av sega, sömniga, förbannade eftermiddagar. Han visste inte hur länge sedan det var han såg en riktig morgon. Att han kunde strida mot sömnen i sina förvirrade marscher hem medan solens första strålar nådde marken hans fötter vandrade mot var inte riktigt att se ljuset resa sig. Morgonkaffe klockan tre, låta röken vandra in och ut ur lungorna till det. En skymt av glöd men eldarna blossade någon annanstans, i hjärtan på de som såg honom lika lite som han såg dem.
Han såg bra ut, något av en nedgången rockstjärna, och det var väl det han levde på. Och pengarna från arv av en människa han inte ens mindes namnet på. Fantastiskt kunde tyckas, på håll. Men det faktum att han kunde sluta bry sig hade också blivit hans förbannelse. Behöver man inte bry sig är det så lätt att just inte göra det till slut. Det började med jobben, han klarade sig utan så varför ens försöka få ett? Dagarna spenderades istället på att umgås med vänner, vilket varit underbart, nästan så att livet såg riktigt ljust ut. Han hade ömt kunnat ta hennes hand, fått hålla den för ett tag, innan den rycktes bort. Innan den rycktes bort och tog med sig en del av honom varje gång. Han hade fått känna sina läppar möta hennes för en liten stund, men fyrverkerierna fanns bara på en sida om mötet. Varje gång. Det förändrades aldrig och hans ömma, mjuka blev till något hårt och ogripbart samma dag som hon försvann. Behöver man inte bry sig är det så lätt att sluta göra det till slut, och han släppte sig själv.
Natten som förflutit i en djup dimma hade varit som vilken som helst annan, lika tom, lika full av dåliga beslut som alltid. Han hade förfört en tjej med rödsprängda ögon och hon ville av någon anledning vara nära, närmare denna känslolösa, hårda varelse. Den hårda varelsen kunde dock inte tänka på något annat än att tjejens hår luktade som hennes, och han hade velat springa därifrån, gömma sig och sörja, men istället tog han henne hårdhänt och hatade allt. Gömde sig djupare i bedövningen.
Han hade lagt sig i ett dike på väg hem den natten. Kylan och stelheten han kände över hela kroppen påminde honom om detta innan han riktigt vaknat. Illamåendet sköljde över honom och han började känna hur hans kläder var blöta av morgondagg. Han öppnade ögonen och såg till sin förvåning att allting badade i ett mjukt orange ljus. Solen höll på att gå upp och han kände hur någon ruskade lite i hans axel. ”Hur är det med dig?” rösten lät nästan lite orolig och han såg upp för att ta reda på varifrån den kom. Han möttes av ett kvinnligt ansikte, det som skulle komma att bli det vackraste han sett. Mörkbruna lockar svallade över hennes axlar där hon stod hukad över honom. ”Hur är det med dig?” frågade hon återigen. Han försökte stödja sig mot marken men hans armar svek honom, hon fångade upp honom och han reste sig med stöd av hennes armar istället för sina egna. ”Vill du verkligen veta?” frågade han och vågade knappt se henne i ögonen, ifall hon skulle försvinna. ”Det är väl klart” svarade hon, log försiktigt och lutade på huvudet för att söka hans blyga blick. Han slutade stödja sig mot henne bara för att kunna stå rakt och släppte istället sig själv rakt in att omfamna henne. Han hade nog aldrig känt en varmare känsla än den när hennes armar omfamnade honom tillbaka. Hon släppte inte taget. Just då visste han inte om han förstod vad som hände, men vad han visste var att när han då långsamt öppnade ögonen så strålade solens sken så ljust emot honom att han inte kunde göra annat än att vakna. Och han kände för första gången på så länge hur livet sakta sipprade in i hans ådror igen.
Rymd
Mina pustar av en slags rök utan eld blev till
ett evangelie, en varning eller dröm om den mytomspunna
frälsningen
ondskan ska ge vika och visst gjorde den det
vårt soundtracks travande ömsom trevande ord flög ljudlöst under våra stegs hyschande
låt dem inte veta hur det slutar, om det slutar, aldrig slut, tyst mot evighet, en hemlighet är bara menad för
de ljudlösa
och visst gav ondskan vika, jag tror det var en slags
origami av invecklade, utvecklade ord och beröringar
en virvelvind av att komma nära
och boken styrde oss aldrig rätt,
det var ju vi som skrev den och det blev så rätt och det blev fel
men det var ju felen som skapade den grå nyansen på himlen som gjorde att
vi såg alla färgerna,
som gjorde att fåglarnas vingar och konturer blev så starka, sjöng för oss på himlavalvet och trädens saknad blev till
en fantastisk karusell där varje lövs glimmande kunde vridas från tårar till sprakande kärlek
jag har någon att sakna, rymden blev plötsligt uppfylld av det gnistrande
och när kastanjerna faller från en värld till en annan, möter asfalt eller gräs, skapas symfoni
lyssna, hör om du vill och du ska se
all luft är vår symfoni
jag står invirad i den boning av andetag som du säger beror på mig
och jag tror jag ska göra det här ögonblicket till mitt liv
A cold sky
Blue, they say that's the colour of a sad mind. I can't agree. Maybe that mind is just to focused on the wishes that fly before them to see the colours in the real world. The real world. I do not know for certain how most people can define that line so harsh, how they can tell someone that the real world is the world outside your head.
My clouds have found company. They dance together, those small clouds, and I do not need to open my eyes to see them. I breathe them. My heart is glowing in the dark, enlightened by you. Every spark in my body depends on that lifegiving bound - to you. I close my eyes, feel your heart pounding in my soul. That is my world. And the only thing I know for sure is this; nothing gets more real than that.
Om andra sidan atomer
hålla andan inte
falla inte
tappa den
Samla partiklar, alla
fragment av särade läppar av
flytande osagda ord
samla
fånga
håll själen i koppel med namnet
Frihet
Samla ytan av drömmar, bind
partiklar, hjärtslag,
oklar dimma
klaraste kristall
Släpp taget, utandning
andas himmel i kontrast mot
kyla
och jag vill svimma vid din sida, räkna molnen med
att släppa andan
anden
låt oss se vad de formar
Och jag känner hur du håller om min hals
och luften pressas genom
Frihet
nu
Renaste någonsin
Bind mig vid dina partiklar och
se,
de lyfter i kyla
och i himmel ser de svimmade
formen av en evighet
Vi är inandning vid himlar
Moln
likt flygplan
räknar man på fingrar
passagerarna som ännu inte trasats sönder
Luften försvinner under fötterna
Kristalliseras andetagen eller
kvävs de under böljande yta?
Sköljer vågor över lungor när
de svävande molnen plötsligt
verkar så långt borta
Väntar vågorna ständigt på ditt fall?
Inlindade i världen blir molnen våra hjältar,
krigen hålls mer borta
och de räddar oss
bara de får fylla oss med
en annan typ av luft
En annan typ av luftslott
För jag har ett slott av cement och diamant,
starkare än något nederlag
jag har en mur bara de tillåtna fåglarna
klarar färden över
Jag har en fjäder i min hand,
ryckt från din skuldra i tysthet
jag tror du vaknade men lät mig
och marken jag går på är
mer än din kompanjon,
den är mina beståndsdelar, dina atomer
Ja, jag har ett slott starkare än
något nederlag
men min diamant och min cement,
mina andetag och mina rytmiskt eller
slumpmässigt slagna slag
de vilar på moln älskade du
det är moln av dina atomer, mina beståndsdelar och
du mitt allt,
låt aldrig himlen stormas bort från
under mina fötter
och jag ska andas juveler till sista sekund
Material
Du mäter mig i centimeter
men är det mig du mäter då?
Mät mig i drömmar,
når du att se mig då,
kan du snudda vid min själs speglar om
du mätte mig i drömmar?
Du förbannade regnet när
du slant mot de hala stenarna
men inte är det väl himlarnas fel
eller tyckte kanske ditt hjärta det,
som egentligen nog kände som att
de tagit allt ifrån dig,
skulle du blänga på en stjärna för ditt skrubbsår?
Packa din väska full med tegelsten
skriv ned allt hemskt du skådat, känt,
förlorat tårar och blodsdroppar över
Se, det är så vi ska bygga tryggheten,
av det mest stabila material
och se, det är det hemska vi ska bränna
virvlande rök mot himlarna och
mät mig i drömmar
Timmar
timmar som de här
när beröring,
ord, andetag och
dina ögons strålar mot mina
i saknad efter att få levas ut
upplöses till små,
små kristaller
smälter
blir till droppar, en dimma
omger mig
fullkomligt och totalt
och jag ser inte klart
när du inte är här
och det är detta som
egentligen står
mellan varje stavelse
när jag säger att
jag saknar dig
Vi segrar
gryning
uppgång och fall
När allt stod på
sin absoluta spets
Spjutskarpt,
just minuten när vägen var
precis så rak att du nådde in
med de där fel orden
med de där rätta
När plattorna skrapat emot varandra
tillräckligt för att blotta sårbarheten
Jag tyckte att den borde bländat dig,
den sken ju på något sätt
alltid igenom i orden mellan oss
Med förvirringen mellan spjutets tider
Dag, natt
Tiden Emellan
Slät, trasig,
kaotisk, tyst
I minnet verkar de
nästan som en symfoni
Kom sjung mitt i mitt
crescendo
För visst var det så
Jag var tvungen att se
Helvetet i vitögat länge,
länge
för att skymta de vitaste moln därbakom
Och vet du vad jag tror?
Eldarnas rök
renade nog mina lungor ändå
eller gjorde dem i alla fall
redo för strid
Och det är vår tur nu
det står skrivet genom alla himlar
Vi segrar
Lögn över blodsprängda läppar
Hur smakar en lögn på läppar,
pulserande under slagets kraft
hur vidrörs paralyserad tunga,
krackelerar förblindad näthinna?
Är den uthärdlig alls?
Är den av destruktiv karaktär,
smeker den våldsamt huden av fingertoppar,
ser den till att radera alla spår innan
konsekvenserna ens hinner andas en rivande vindpust av
dig?
Och när eldarna brusar utan nåd,
förgör allt i sin väg i den mest desperata akt av hämnd,
omvänt försvar av alla känslor som var de första och mest
brutalt mördade offer,
kan du säga mig då
hur smakar lögnen mot dina dunkande läppar
just innan allt sprängs av blodets frigörelse
Säg mig,
vad smakar du då?
Evighet
inbjuder till krig mellan kontraster
mellan vad som spelar någon roll
Och marken ger samma melodi,
under våra springande ben mullrar den att
återvändo är inget alternativ
Inte nu,
inte senare
För
återvändo platsar inte i ordet
evighet
Luften spricker så när
de stängda vingarna sträcks ut,
längre än någonsin tidigare
De blöder nästan av saknad
efter luft,
efter frihet
men tårar av denna art är inte
menade att torkas
Regn som lyfter mot himlen,
längre än någonsin ska vi nu
Och det var när ljuset målade
stjärnor i dina ögon,
när marmor föll sönder och
katternas jakt kunde stillas,
det var då jag såg i ditt leende
det som sökts så länge
Du hälsade välkommen till en gryning
Den gryning som var just
den perfekta början på
en evighet
Och du,
våra vingar är fria än,
sida vid sida,
fria för all tid
och de ska aldrig stängas mer
Obs obs
Stort tack på förhand
// Idantica
Perspektiv
Vinden rör sig inte fortare för att jag springer
kylan blir inte varmare för att eldslågor slickar frost från min mark
perspektiv vännen,
de kallar det perspektiv
Men säg då till mina andetag att
luften inte rör sig,
det är insidan som förvränger världen,
mottagaren gör brevet
oigenkännligt
det är dina lungor som bär deras knivar
de gapande, blödande skadorna finns inte för världen och
luften står stilla
osynlig, det kallas osynlig
Såren blir inte mindre djupa för att de rengörs med sprit
verklighet svider
men världen blir mindre hård om du
slår på mig med ditt hjärta igen
slå hårt
hjärtslag, det kallas hjärtslag
slå mig mot asfalt
och det ska kännas som moln
Perspektiv,
de kallar det perspektiv
Och mitt ljus fladdrar för mina läppar
för de andas dig,
de andas dig
men stjärnor är inte närmre för att det är mörkt