idanticawords

Någonstans ler en flicka, för solen går visst upp denna morgon. Hon vet inte än att hon står ensam kvar, att natten varit blodtörstig, hämndlysten, att hon står ensam kvar nu. Dammet virvlar och solens strålar värmer hennes slutna ögon. Hon är lycklig nu, nu när mörkret ännu är i skuggor som inte hunnit ikapp gryningen och horisonten. Nu när hennes bomullsvän med sidenögon håller hennes hand till soluppgång. Än är himlen klar.

Vid kravallstaketet här intill skriker en kvinna, vill dränka dem i sina inälvor, spotta all svärta över dem. De som är målet för hennes fabricerade hat. Jag låtsas som att jag inte vet att hon aldrig lyckas. Att skuggorna alltid känns lika påträngande varje kväll. Att hon aldrig kan skrika ut det som klibbat fast så på insidan. Men jag låtsas och hon ler i triumf när vi ramlar nedför gator, i en lite för suddig värld, i den bedövade världen. Där ler hon för där är horisonten tillräckligt diffus, så avlägsen och hon kan nästan fly.

I min famn finner jag dig, med ditt hår kittlandes mot min haka, med din kropp skakandes av… ja, var det ensamheten? Var det all avsaknad av värme som givit dig köldskador, eller var det kanske den där natten? Minnen som sliter, rycker, skakar om dig så att du alltid får kämpa för att stå rakt. Så rakt att du blivit hårdare än du någonsin velat. Du sjunker ihop i min famn och jag ser hur solen sakta stiger genom ett otvättat fönster. Dammet virvlar och du ser på mig, säger att jag ser ut att ha ögon som av siden. Jag stryker dig över pannan, ler mot denna lilla flicka. Jag lovar, vi ska lyckas skrämma alla mörka moln. Din himmel ska få bli klar igen. En del av dig vill protestera hårt, förneka din svaga insida, att jag skulle kunna se dig, men istället lutar du dig mot mig igen och strålarna tycks på något sätt vänligare denna morgon av tusen.

Denna morgon av tusen och du viskar, så tyst att jag nästan inte hör, jag tror att det är vår tur nu.