idanticawords

Om jag skulle vara ärlig,

så där innerligt,

så där bakom huva, bakom lugg och alla sköldar

ärlig

och om jag skulle få säga det lite tyst

om jag kanske kunde få titta på

himlen eller dina knän under tiden

och kanske ta en halv evighet på mig

(får jag stjäla en halv evighet?)

då skulle jag kunna visa att allt jag skriver

egentligen är,

att det

bakom huva, bakom lugg och alla sköldar

innerligt är så att

alla ord jag skriver egentligen är utspridda

kärleksbrev

jag har kärleksbrev på hög här inuti

din adress står sirligt över dem

men kanske är det så att

världen inte vet hur man sänder brev in till

hjärtan

så de har kanske stannat på vägen

men alla ord står ju i mina ögon

(och jag vet att du har sett,

när jag kanske inte tittat på himlen eller

dina knän

kanske in i värmen)

alla orden dansar om varandra

och det ser kanske ut som att alla bara

flyr i takt ibland men

lyssna, lyssna min själ

och du ska förstå

Allt jag skriver är bara

kärleksbrev

till dig

till dig

Men shh,

det är vår hemlighet

kanske stjärnornas med

kanske luftens och andetagens därtill

men allra mest är det här

ord till dig

och utom det

kan världen få spela den roll den vill

Dina fötter har vidrört så många vägar

men ditt hjärta oändligt fler

du vet att det gjorde ont när tavlorna tog slut,

när återvändsgränderna stod helt kala utan klister och

stenen blev så osannolikt påtaglig

det blev hård, inte bara mörk, kall, viskande

hårdare än knivar och blad

hård mot hud och jag skrapade mina knän mot

sönderfallande böner och tystnad

för många gånger och det fanns för få toner

sten klangar monotont och det är som en klagosam

avskedssång, inte alls som dina melodier

nej, avskedssång vill avsluta den här filmen, helst utan text men

din melodi är karvad i revben

Rosa taggtråd, glittrande plast och

famla efter orden, känslan, andra känslan

tär

tär

tärningar som substitut

men spelet förlorade dig när

livet släppte dig i marken och när

regnbågar bändes tillbaka till något fullständigt rakt,

regn genom hjärta och själ

Och kanske var hästen spräcklig men

din springare var vit för

den speglade bara himmelens starkaste ljus

det rimmar ju så bra med din magi

så vägar kan vänta,

jag lämnar gränder åt att sluka sig själva

för den här soluppgången är

vår

Och vi har blivit så bra på att låtsas. Vi är så bra på att se, så bra på att känna, så bra när blåljusen reflekteras i rutor. Ser du, det ser ut som en himmel, den klaraste himmel och när det blixtrar till och ljusen visar sin starkaste sida, visst är det stjärnor? Och huden skriker bara efter konstverk, det är bara djupröd vattenfärg, bara färg, bara djupröda penseldrag och

stannade marken vid asfalten eller är dina armar så där mjuka, trygga, varmdoftande som då, nu, när kylan kom? Men det är bara is i våra vener, förlåt, kylan är bara inbillad såklart och känn här, det är varmt egentligen, känn här, här innanför. Och jag har hört att eldens blå kärna inte bränner alls, att den är sval och var är alla blåljus vännen? Svala, svala, var det vingar eller bara dimma? Jag ser bara vita lakan, det är så vitt, vitt, vitt, varför sticker det i ögonen här? Är det ljusets klara torn, är det elden som bränner eller tanken eller tomma luften, kanske är det saknaden? Jag vet att dina ögon inte kan svara ikväll för de är trötta och du sov inte, röd färg mot tegel satt i vägen och kanske ska vi måla lite färger i taket, när ingen ser, shh, du kan vara blå och så är jag lila. Nästan samma färg, som favorit fast två, låna min pensel om du vill, måla med min hand i din, med din hand i min. Shh, färger bara vi ser, du är blå och jag är lila. Vitt, vitt, vitt, det bränns men vi är så bra på att låtsas. Dansa, dansa bort och lura dimman. Någon minut eller sekund eller stannade kanske tiden? Nyckel och hänglås och dimma, dimma. Tiden stannade tills jag såg dig igen, fast du sa ”hela natten har varit lång” men du lekte nog med fantasi igen, vi har ju dansat alla sekunder, och tiden har inte rört sig alls. Jag frågade om du trodde att himlen var kvar på rutan, blåljus, blåljus, du sa att den nog inte syntes i allt bländande vitt vid det här laget. Ljusets torn är alltför färglöst, det bränner och jag hittar inte svala platsen, samma färg som himlen, Svala, svala platsen, veken, ljuset, minns du hur jag tände ljus för dig, för dig, för dig? Varje kväll, så där varmt och du var nog lite närmre just då, närmre just nu, jag tror jag flyttar på mig vännen, marken känns som asfalt, kom med dina armar, dina armar, så varma, kom, kom, jag bränner mig på kylan nu. Utan några färger alls, så färglöst och det somnar visst här, världen somnar till just här och gråt inte vännen, gråt inte. Det är bara sömnad, det är bara sömn, och det var ju bara fantasi att natten är så lång, vi dansar ju, vi dansar. Din hand i min, min hand i din, glöm inte, glöm inte. Vi dansar hela tiden.

För du är blå och jag är lila. Färger ingen annan ser, de vackraste av världar.

Vi dansar, vi dansar.