idanticawords

Just när vattnet vidrör min hud ser jag upp mot moln som inte ser ut som av samma material som igår. Jag tänker att kanske är det innehållet i din bur av glas som släppts fritt, som bildat min himmel när den föll till marken. Den bur jag så försökte omfamna. Vars innehåll målar så här inuti.

I samma sekund som min hand vidrör marken ser jag färg möta sten och blodet smakar inte som igår. Färgen är inte densamma och visst har världen bytt förklädnad sedan jag vaknade idag.

Pjäser har bytt plats, skepnad och rösterna sjunger nog med annan ton.

Och precis i samma andetag som dina ord möter min tunga förändras hjärtslag. Landet Puls går nog i natt eller gryning eller kanske skymmer det där.  Kanske är himlen i sina allra vackraste färger, uppklädd inför dig. Kanske samlas de fåglar som bar bojor i sin mest livfulla dans och kanske ler jag mot dig, för jag vet att det var du som släppte dem fria. Kanske talar jag bara i tystnad för att jag i rädsla för sprickor bär dig i kupade händer tätt, tätt. Så att ingenting ska gå sönder. Så att inte ens skuggor ska nå in.

Och luften har förbytts, den blir aldrig densamma igen. Hemligheten skymtas bland skyar och färgerna vet. De vet hur man stavar ditt namn.

In my head,

time is sometimes running

backwards

shakes and trembles and

takes me back

back to when clouds were so

far away

back to when the sound of certain ink did not

spin the words around and

write sorrow all over this skin

all over me

takes me back, back, back

and I follow to the very start

but no matter how many times I do

it’s not getting any less painful

to wake up

shaking every dawn

and time is always running

backwards

Tell me,

could you read this ink

or am I all to

spun around?

En sista ton,

en sprucken ton

utan löfte om fortsatt syre,

bränsle till att blåsa liv i

fler ord än de här

De har redan krackelerat när

fåglar inte mindes att falla för dem,

för de ord som aldrig nådde dem

Minns du delarna i dess klang,

hur bitarna av något helt nästan

kunde konsten att sjunga ändå?

Golvet ger snart vika,

det har klagat länge nu

Låt ridåer falla

Låt dem somna in

Öppna fönster kantade av

krossade önskeviskningar

släpp dem fria

och önska att ömhet kanske

korsar deras väg av flykt

för frost har nästan övertygat dem

Önska att de plåstras om,

tas om hand av annat än

kristaller och nattens döva moln

Och mörkröd sammet faller för min syn

Jag samlar vissna rosor från

plankor av slitet trä

Skrapa orden från min bröstkorg

de är i översvämning här,

skrapa dem samman för mig

då när mina händer domnat tillsammans med

kammare och puls

då när de fallit i väntan för vårt

återseende

då i väntan på att ridå ska resas igen,

ord limmas ihop och

fåglar minnas deras hjärta

Jag har en bukett till dig,

samlar och sparar här

i kupade händer

aldrig ska de gå sönder

de längtar,

mina rosor

de längtar så

Och när ljuset skymtas igen,

gäspande sträcker sig mot stjärnor

det är då, just då

som orden blir mening

med okrossbara kronblad som klister

och jag har skrivit mer än böcker i ditt namn

Jag berättade aldrig att jag

älskar de ränder i himlen eller havet

som bara blir när de ler

inte heller att jag ser precis samma

gnistor i dig som de elden bjöd mig

in till sprakande värme med

men jag sparade den handen,

det har du nog känt,

för den vidrör dig

Och det finns inga smaragder gömda i

mörka fjädrar

det är natten som skimrande kysser vindarna

så att de ska sjunga för dig

när solen skyler sig för att du inte ska

glömma alla stjärnor

alla de som viskar bokstav efter bokstav

Försök att lyssna till de tystaste av stämmor

för i natten vakar de över dig

i melodi om hur man stavar

verklighet eller

illusion

Lugna din springare

Bestäm dess färg och

låt mig höra

skrik med din tystaste stämma om

hopp och tynande svaghet

och den starkaste armé ska visa din väg

till kör av stjärnor,

med ensamhetens skarpaste motsats

Och de ska aldrig släppa din hand