idanticawords

En sista ton,

en sprucken ton

utan löfte om fortsatt syre,

bränsle till att blåsa liv i

fler ord än de här

De har redan krackelerat när

fåglar inte mindes att falla för dem,

för de ord som aldrig nådde dem

Minns du delarna i dess klang,

hur bitarna av något helt nästan

kunde konsten att sjunga ändå?

Golvet ger snart vika,

det har klagat länge nu

Låt ridåer falla

Låt dem somna in

Öppna fönster kantade av

krossade önskeviskningar

släpp dem fria

och önska att ömhet kanske

korsar deras väg av flykt

för frost har nästan övertygat dem

Önska att de plåstras om,

tas om hand av annat än

kristaller och nattens döva moln

Och mörkröd sammet faller för min syn

Jag samlar vissna rosor från

plankor av slitet trä

Skrapa orden från min bröstkorg

de är i översvämning här,

skrapa dem samman för mig

då när mina händer domnat tillsammans med

kammare och puls

då när de fallit i väntan för vårt

återseende

då i väntan på att ridå ska resas igen,

ord limmas ihop och

fåglar minnas deras hjärta

Jag har en bukett till dig,

samlar och sparar här

i kupade händer

aldrig ska de gå sönder

de längtar,

mina rosor

de längtar så

Och när ljuset skymtas igen,

gäspande sträcker sig mot stjärnor

det är då, just då

som orden blir mening

med okrossbara kronblad som klister

och jag har skrivit mer än böcker i ditt namn