Emanciperad
Dina fötter har vidrört så många vägar
men ditt hjärta oändligt fler
du vet att det gjorde ont när tavlorna tog slut,
när återvändsgränderna stod helt kala utan klister och
stenen blev så osannolikt påtaglig
det blev hård, inte bara mörk, kall, viskande
hårdare än knivar och blad
hård mot hud och jag skrapade mina knän mot
sönderfallande böner och tystnad
för många gånger och det fanns för få toner
sten klangar monotont och det är som en klagosam
avskedssång, inte alls som dina melodier
nej, avskedssång vill avsluta den här filmen, helst utan text men
din melodi är karvad i revben
Rosa taggtråd, glittrande plast och
famla efter orden, känslan, andra känslan
tär
tär
tärningar som substitut
men spelet förlorade dig när
livet släppte dig i marken och när
regnbågar bändes tillbaka till något fullständigt rakt,
regn genom hjärta och själ
Och kanske var hästen spräcklig men
din springare var vit för
den speglade bara himmelens starkaste ljus
det rimmar ju så bra med din magi
så vägar kan vänta,
jag lämnar gränder åt att sluka sig själva
för den här soluppgången är
vår
Åh, älskar bildspråket i denna!
Du skriver jättefint <3