idanticawords

Jag tappade min tro på glittrande ting

den där dagen,

den där veckan,

det år som blev så svart

ett i samlingen men mörkast av dem alla

och jag tappade min tro

den föll i mörkret

och ambitioner att finna den igen

var lika vilsna som

dina tröstande ord som aldrig riktigt slutade

tvivla på sin egen existens

Och mitt i kaos

försöker ingen räkna mina pusselbitar

för det är ju trasigt,

inga bitar håller varandra i handen och varje del har

slitits i tu eller tusen

en miljon bitar

finns bilden då?

Och era ord är menade till bilden

de är ju så vackra och jag sitter här

gungandes fram och tillbaka mitt i

mörkret innanför

(som genom slitna ord blivit en dramatisk

falskspelares sätt att skylla sina

svarta pennor på

att gömma sig bakom när han inte kan

bli förstådd för att

snåren av omöjliga sagor blivit lite för

trasslig till slut

mitt i allt det som borde vara

lycka)

mitt i och jag gungar mellan

blod och socker

trasiga häftapparater

och jag är så avundsjuk på bilden

den verkar ju nästan

behövd och litegrann

omtyckt

och den blir varm när solen

snuddar vid den

och den får en kram ibland

den möter någon annans hud ibland

och ibland,

bara ibland

får den en känsla av

något fint

Jag är så avundsjuk men

jag tänker inte brottas för att ta platsen ifrån den,

nej

jag syr en egen tystnadsmask

jag väntar på att mina andetag ska sluta andas förstår du

jag sitter här och väntar på att

det ska sluta slå

och jag väntar,

väntar och väntar på

att jag till slut ska vara ett sådant

damm

att jag får följa med vinden

Åh, den dagen

den veckan

det år då det sker

då ska jag skriva ett brev till dig,

du som målar så fint fastän

ingen säger det till dig

och du själv hatar varje drag

du som målar så fint

(du som målat bilden)

Jag ska skriva några ord till dig

och du ska inte sakna mig

för det är först då, förstår du

som du verkligen kommer kunna

känna min hand

och jag släpper dig aldrig