Mer än puls
Tänk vilket mörker
molnen måste hålla om
regnen som faller är
svärtade och
och är mer sotade än
molnen själva
Och jag ser svarta droppar längs
din skakande hals
jag tror du har svårt att andas
jag tror att det känns ungefär som
att stygnen har spruckit som att rälsen
smakat blod och som att alla
fåglar möter glasrutan precis när den
är som svagast
spricker och jag tror
du kvävs där bakom tårarna
och jag tror att ingen hör dig nu och jag tror att
himlen såg väldigt
förlorad ut när du vaknade
Och jag vet att min hand är för
långt borta nu och jag kan bara
hoppas att du lever nästa gång vi pratar
och att mina ord på något
magiskt vis ändå
kan ta sig in
innanför den där muren av
förklädd sårbarhet
jag hoppas, hoppas
och försöker andas för
dina lungor med
för älskade,
du bor i mig med mer än puls
