Bortom de krackelerade speglarna
Tusengradig kyla
minst tusengradig köld
och ben fryser till is
alldeles i takt med
alla nedsmutsade bitar av
fängslat hopp som
krossas mot marken nu
dit du slänger dem i raseri
en
efter
en
dit du sedan kastar din egen
själ
av saknad
så skärande
när nattens skuggor framträder i dimslöjor
och gör allt det som fattas dig
så påtagligt,
så sinnesvridet påtagligt
det luktar blod älskade
det stinker av
förruttnad frihet
och nej,
din hand rör inte vid hennes kropp
när ska du inse att
döden är girig
tick, tack
när ska du inse att
hon inte andas vid dig längre
din hand rör inte vid annat än
skulpterat minne och några doser
vansinne
Och visst vet du hur
det känns när
minst tusengradig köld
intar dina kammare
utan nåd,
utan nåd
visst vet du hur det känns mot din hand
när puls lägger sig för sömn
och visst är det
i sanning mer än du kan bära
dina axlar spricker och
det luktar blod, älskade
Shh,
följ mig in i
bedövning
det är över på ett ögonblick
Shh,
Nemesis har viskat
genom hesa skrik i mig
Snart krackelerar speglarna
Vad blir det sista dina skådar?
Låt oss se vad vi förtjänar
