Blodstänkta slott
Jag säger det inte till dig med
trasiga och sönderregnade stämbands försök till
ansträngda rösters ord ikväll
men det strilar stilla, så utmattade, slitna tårar fyllda av
ett kaos utom kontroll här på min hud
ömsom svarta, silver
mörkaste rött
och jag viskar inte till dig att
jag känner mig som glas ibland
som krossat glas med en hinna av plast och en
fantasi och illusion om att verka hel
åtminstone för ett ögonblick
jag skriker inte med sprucken desperation efter dina armar
inte så att det hörs
men jag vet inte om jag klarar natten utan
din röst vid mina sår
vagga dem till sömns
bo i flaskan i min hand
eller åtminstone i ljuden runtomkring
låt mig tro att du alltid finns med
i mörkaste hörn
och just när jag speglas i
tystnadens metaller
blir andetagen ostämda och toner klingar falskt
för lien har använts slö och livets sång sprang vilse bland skuggorna
men han hugger inte vid mina hals
bara snuddar och vänder mot min svärtade bröstkorg
väntar tålmodigt med slag efter slag,
kryptonit och cyanid
väntar på att
murar ska rasa
och revben kollapsa
och jag försöker bygga skimrande slott av illusioner till ljudet av
väggar som krackelerar, faller, smulas till intet
och jag har glitter för min syn
i min kärlek till det största
ända tills det dränks i rött av
regn från min egen
undergång
men titta på stjärnor, själsdelen min
och jag ska visa dig min syn
utan blodstänk och askans virvlar
jag ska visa dig
och jag lovar dig,
det skimrar så vackert
