Av destruktiv art
Och medan tiden läker
sår till fula ärr
ärr som del av blek, blek hud
strömmar det sårade blodet vidare
innanför
blöder sönder i kretslopp
Runt, runt dansar döden
och min puls är den överdrivna takten
Lyssna,
lyssna
jag tror han sjunger med
En vinande sång om
minnen med sig själv
i utplåningens toner
i trasor och bannor om
den värld som blir till
aska i hans händer
Och under danser har
mina rakblad vänts slöa
de släpar efter och
visst ska de straffas
För deras bästa vän tar
slag bakom revben
men i kretslopp av
destruktiv art
är döden domaren för natten och
bestraffning,
ja, straff ska ges
Dess bästa vän ska torteras på svar
Och medan sanning förvrängs till
Suckarnas bro
stiger vågor över läppar och
sista tonen är snart sjungen
Säg mig domare,
har tiden läkt till fullo nu?
För här blöder inte mer
Här blöder aldrig mer
